120
och desslikes att detsamma ljuset slocknar, i samma ögonblick hon dör?
Men om ni här ute i landsorten, ändå så långt från medelpunkten, haft förnimmelse av hela samhällets yttre och inre förvandling, hur tror fru Cilla jag kände det, jag, som stod honom närmast? Hur tror ni det var att från ljusa höjder störtas i de mörkaste djup av förföljelser och olyckor av alla slag?
Eller då jag så som en främmande, en drömmande kom tillbaka en dag till de salar, där han fordom förde snillets och glädjens spira, och i de samma gemaken blott såg kvickhetens och belevenhetens likkistor uppställda.
Allt andades något strävt, tillknäppt reglementerat, oändligt trist. Man gick omkring som på en begravning, där ingen sörjde.
Men hur kan jag sitta och tala så här», avbröt han och reste sig hastigt, »förstöra en så underbar skönhetsstund för oss båda!»
Han bjöd henne armen. »Livets missräkningar kan knappast intressera Adolfsfors unga, vackra värdinna!»
De började åter gå uppför sluttningen. Han såg på henne, där hon gick vid hans sida med böjt huvud. Den nyss så högdragna lilla munnen var hårt sluten, och ögonen skimrade — genom tårar.
»Tack, fru Cilla Wærn, lilla goda fru Cilla», sade han enkelt.
»För individen få vi icke glömma det hela», tillade han allvarligt. »Nu gäller det bara fäderneslandets självständighet och ära!»
»Vad jag är glad åt, att det är till er vi få anförtro våra kära gossar», utbrast hon tacksamt. »Då uteblir icke heller segern», tillade hon förtröstansfullt.
»Segern» — upprepade Armfelt — »kära fru Cilla, jag har fått det mest pénibla av alla befäl: en oövad armé utan vapen, ammunition, kläder, proviant och läkare. Var Gahn och Bergenstråhle, vilka skulle stödja
