»GRÄNTS-TULLKAMMAREN»
Försommarens ljumma vindar spelade milt i det ljusa lövverket, då övertullinspektor Noreen en dag i sträckt trav kom körande uppför alléen till Adolfsfors.
Bruksherren och hans syster Stina hörde det häftiga loppet av hästen, där de sutto i bokkammaren, båda fördjupade i läsning.
Fru Cilla, som var på väg ned till roskvarteret för att tillse dess tuktande, vände hastigt om, då hon såg Eric Noreen komma.
Han hoppade kvickt ned från den lätta pinnkärran och kastade tömmarna åt Nord stalldräng, som flinkt kom springande.
I detsamma kom Lennart Wern ut på trappan.
Eric Noreens ansikte var allvarligt, och han talade brådskande.
»Goddag, mitt nådiga herrskap», hälsade han kort. »I dag är jag ute i bråda ärenden — för att be om snar och nödig hjälp.»
»Har det hänt något? Hur har det gått för de svenske? Ha de kunnat taga Liers Skantz?» frågade Lennart, allt i ett andedrag.
»Ja, nu har dansen stått vid Liers Skantz, som Armfelten sade vid den sista dansen här», sade Eric Noreen och sjönk trött ned på bänken vid sidan om trappuppgången.
»Dansen gick charmante, Skantsen är intagen, de
