Den här sidan har korrekturlästs

126

landets olyckor, länk vid länk, smides av — var tredje Gustafs olycksfödde son, av kungen.»

Lennart Wærns händer knäpptes så hårt, att skinnet vitnade över knogarna.

Han såg långsamt upp, och hans ärliga ansikte överfors av en mörk rodnad.

»Jag hade mig ej bekant, sade han långsamt, »att en rikets betrodde ämbetsman opponerar mot sin konung — jag visste ej, att du var bliven — en revolutionär, Eric Noreen!»

Eric Noreen sjönk plötsligt ned på bänken vid hans sida.

Elden i hans ögon hade slocknat. Trötta sågo de utåt de sommargröna fälten. Ovanför Valfjället stod sommarhimlen blå och molnfri, och bortöver gräsplanerna, som kantade gården, surrade humlorna.

De båda männen sutto bägge tysta.

Fru Cilla och Stina hade lämnat dem.

Kammarpigan kom med en bricka med förfriskningar.

Den klara saften i den slipade flaskan med Gustaf III:s namnchiffer i matt etsning lyste som rödaste vin. Vattenkaraffen var immig av det nyupptagna källkalla vattnet.

Fru Cilla kom efter med den gamla silverskålen — »Fossums skål» — fylld med sockerbröd. Hon satte den leende ned på den högkantade, lackerade brickans frukter och blad och började blanda den friska drycken i de bladtunna glasbägarna.

Eric Noreen satt tyst och såg på, hur lätt och behagligt hennes små händer rörde sig. Den vitblommiga perkalklänningen föll i sedesamma veck från bältet högt upp under armarna, de långa skruvlockarna hängde stilla och fromt omkring det barnsliga ansiktet med de sänkta ögonlocken, men så blev han med ens varse, hur den ena lilla foten i den stramt åtdragna korsbands-