Hon begynte högt läsa hela inskriptionen:
Reste
GUSTAF III
Här förbi
Til
Gränsen
Att försvara Landet.
Ortens Tacksamhet
Wahrar
Så länge Werlden Står.»Hon vände sina ögon från stenen till Eric Noreen.
»Låt mig få trycka er hand, ni trofaste gamle gustavian», säger hon impulsivt. »Jag förstår, att det är ni som huggit in de orden. När reste ni den här, ‘kungsstenen?‘»
»För icke så länge sedan, efter mitt sista Stockholmsbesök, då jag var med om avtäckningen av Gustaf III:s staty.
Allt gick därvidlag tyst och reglementerat till. Underligt nog låg där alls ingen glädje i luften.
Men efteråt samlades vi — gustavianerna — uppe hos Sergel i ateliern. Han bjöd på middag. Och där var det den rätta stämningen. Aldrig glömmer jag skålen han utbragte till vår älskade konungs minne.»
Han höll inne.
Stina såg frågande på honom.
»Je vous demande mille pardons, madame, så här föllo orden: ‘Ta mig t-n dj-lar var icke Gustaf III en stråle av det eviga ljuset!‘
De orden ha alltsedan dess ringt i mina öron.
Av det ljuset föll också en blixt in över vårt landskap, skulle det minnet då ej för alltid leva kvar här i vår bygd.»
