136
skulle han minsann förvåna dem alla med sina ståtligaste virvlar!
Det skar till i hjärtat. Armen, som låg där — åh jo, han kunde nog trumvirvla med en arm, så att de kommo ut från gårdarna utefter vägarna för att lyssna på Nings-Nings-Nisses trummeri trummera, och så skulle han berätta för dem om »Sparren».
Adlersparre såg, hur gossens ansikte började blossa och ögonen mörkna. Han lade handen sakta på hans panna. Han önskade få honom till sömns, innan febern, den svåra sårfebern, kom och tog honom.
»Tälj mig mer om Hovermo!» säger gossen med en röst av bortskämd sjukling.
Adlersparre fortsatte att tala.
»Nog vet du, var överstelöjtnantsbostället är», säger han, »den röda gården med det brutna taket där nere vid Mysjön. Nog vet du, vem som bor där, Christopher Adlersparre, fader min, som undervisar bönderna i åkerbruk och förnöjer sig med allehanda jakter på sjön och i fjällen. Ja, han är gammal nu, och går ej mer på jakt, ej heller fiskar han så särdeles ofta.
Men då jag var liten, pojke, yngre än du, befallde han mig ofta att bära fiskedonen dit, där han brukade sitta och meta vid abborgrundet. Men kan du tänka dig, att jag var en sådan förunderlig stackare, så jag kunde aldrig träda en mask på kroken.
En gång, då fisken hade tjuvnappat, befallde mig min fader att sätta på en ny. Men jag tyckte svårliga illa om att pina något djur, och jag sade nej. Min stränge fader tillsade mig på nytt — men jag nekade. Då blev han vred och gav mig en risbastu på stället.
Detta gjorde mig så ond och förtörnad, att jag om natten beslöt mig för att rymma.
Jag hade några silverslantar, som voro mina egna, dem jag tog och så min läsebok, i vilken min moder
