lärt mig att läsa, och litet bröd, och detta knöt jag in i ett litet knyte. Nästa natt tänkte jag så vandra i väg till Norge.»
»Gick du över fjällen?» mumlade gossen ivrigt med otydlig röst — såret stramade och gjorde orden suddiga — »gick du över Hovermofjället och över alla de blå fjällen? Såg du vitterkorna och träffade du björnen? Han kom en natt till fejset och ville ha kon vår —
Hörde du — såg du näcken i Laisforsen?» — Han kom allt mer in i febern och yrseln — »Ge mig en båt, jag måste fara över Laisforsen —»
Han kastade sig åt sidan och jämrade sig, då armen rördes. — Skummet stänker så högt — mor, mor — jag vill ha vatten, vatten!»
Adlersparre fuktade hans läppar.
Han tystnade och blev lugnare. Så småningom jämnades dragen ut, andedräkten blev mera lugn, han somnade.
Eric Noreen kom hastigt gående från mittrummet, och Adlersparre reste sig upp.
Han studsade, när han fick se Stina Wærn, och en hastig rodnad flög över hans anlete. Ofrivilligt rynkade han ögonbrynen.
Eric Noreen skyndade fram. »Det är fru Stina Wærn, bruksherrns på Adolfsfors syster, som jag talat med eder om —»
»Chefen för högra flygeln, överstelöjtnant Adler- sparre.»
Han bugade sig stelt.
»Tres flatté de faire votre connaissance, madame», mumlade han. »Jag är eder stor tack skyldig för edra tjänster mot mina soldater.»
»Mina tjänster äro ringa», sade hon enkelt, gick fram till gossens bädd och lade hans arm varligt tillrätta.
Han sov nu som det tycktes helt lugnt, men det lingula håret, som låg i en slinga ner i pannan, glänste fuktigt av svett.
