138
Adlersparre såg på honom. »Vi äro från samma trakt i Jämtland», sade han.
Han bugade sig hastigt för Stina Wærn: »Er arm, min nådiga», sade han med förändrad röst, »tillåt mig att föra eder till den kvällsvard, vilken jag antager vår ädle värd är kommen att buda.»
»Merci monsieur, men jag har ännu litet att uträtta hos mina soldater», sade Stina Wærn vänligt och gick in i nästa rum.
⁎
Inne i mörkaste hörnet av gräntstullkammarens förstugukvist sitter övertullinspektoren och röker helt fridsamt sin kvällspipa. Det röda pipögat glimtar, och röken ringlar sakta ut mellan de enkelt sirade stolparna.
Han sitter och tänker och ser ut över de mörknande skogshöjderna. Därovan glimma några bleka stjärnor, men över Valfjället sitter aftonstjärnan som en gnistrande diamant.
Nattron hade ej varit stor, sedan han upplåtit hela sitt stora boställe till sjukhus.
Jämmer och oro och brådskande arbete hade fyllt både dag och natt. Men i dag hade de sista, svårast sårade förts söderut. En underlig nästan ljuvlig ro hade sänkt sig ned över hela den stora gården, inom vars väggar ändock så mycket lidande fanns kvar.
»Satans briljant kvinna, den där lilla frun!» tänkte han. »Vem kunde ana, att inom det fagra, bräckliga skalet gömde sig så mycken klokhet och kraft! Så'n reda hon fick på allt, och det från första ögonblicket hon satte sin fot här! Och jag som ej ens ville ta' henne med. Måtte hon nu bara inte tröttna, sedan hon en gång tagit sig för att lysa upp den trista tillvaron här i huset!» Han suckade och knackade ur sin pipa mot stolpen.
Då fick han se Adlersparre stå där nere vid staketet, halvt böjande sig ut över räcket.
