Drömmande skådade han ut i natten.
Uppifrån vägen kommo två mörka skuggor. När de upptäckte mannen vid räcket, gjorde de ställningssteg och stodo i stram honnör.
Det var Adlersparres adjutanter, de unga baronerna Anckarsvärd och Rudbeck.
»Jaså, mina unga vänner äro ute och svärma», hördes Adlersparre skämta, »och tala törhända i den sköna kvällen om unga hjärtans amour?»
»Nej, Rudbeck förtalde om vår vän Axel Oxenstiernas död, han har stupat vid Svinesund», sade August Anckarsvärd, och det kom något grumligt i stämman.
Adlersparre sträckte ut handen emot dem. »Jag beklagar eder — och fosterlandets förlust», sade han deltagande och vände så tvärt om och gick upp mot förstukvisten.
»Sverige tappas på sitt ädlaste blod», mumlade han; »åter ett meningslöst offer.»
Han slog sig ned mitt emot Eric Noreen.
Lätta steg höras i förstugan. En ljus gestalt står tvekande på tröskeln.
»Kom och sitt här, min nådiga, och vila ut ett ögonblick», säger Eric Noreen. »Ni torde vara mycket trött nu.»
»Åh ja», svarade Stina Wærn och sätter sig, »men jag borde sova dessa timmar på förnatten, det blir oroligare sedan mot morgonsidan.»
»Sova de?» frågar Adlersparre från sitt hörn.
»Ja nästan alla», svarar hon stilla — »och den lille trumslagaren som allra ljuvligast.»
»Är han död?»
»Ja —»
»Inte trodde jag, att det var så nära slutet!»
»Nej — men Ööverstelöjtnanten gjorde honom bara gott, förde honom hem till sitt. Då jag satt hos honom, trodde han hela tiden, att det var hans mor, som höll honom i hand.»
