140
»‘Mor, mor‘, viskade han, och tryckte svagt min hand. Så släppte fingrarna sitt tag — han var död. Men det ljusa leendet, som i döden for över hans ansikte, finns där ännu, han ligger och ler.»
Adlersparres ansikte hårdnade i ett underligt leende.
»Som barn kunde jag ej pina ett djur, kunde ej träda en mask på kroken, och nu» — han gjorde en gest inemot rummen — »nu för jag människor mot död och lemlästning — till ingen nytta», tillade han mörkt.
»Törs jag spörja herr överstelöjtnanten om något?» frågade Stina Wærn en smula häftigt.
»A votre service, madame!»
»Varför säger ni till ingen nytta?
Fordomdags ansågs det ej meningslöst utan som en stor glädje — krigarens största ära — att få dö för kung och land! Men här tycks det ligga något i luften som om» — det kom harm i stämman — »som om det minsta offer vore för stort! Ha vi inte nyligen vunnit en stor seger, och då ha vi väl också hopp om fortsatt framgång. Att strid icke kan avlöpa utan blodiga offer är beklagligt, men…»
»Strid ja», avbröt Adlersparre och reste sig häftigt upp, »men vi få ju ej strida! Härens generalissimus rycker själv segern ifrån oss, då den som en mogen frukt är färdig att falla i våra händer. Vi likasom finnarna skola nu bara retirera!»
»Re-ti-rera??»
»Ja, retirera — till avgrunden», kom det bryskt.
»Jag förstår inte», sade Stina hjälplöst.
»Nej det kan väl ingen förstå», sade Eric Noreen, darrande av undertryckt rörelse.
»Madame skulle bara sett Armfelt, då han meddelade oss kungens sista order», fortfor Adlersparre, »så skulle ni förstått, vad en krigare måste känna! — Först ha vi — trots allt, som legat oss emot — Liers Skantz och bergshöjderna tagna, samtidigt kommer glädjebudska-
