pet, att engelska flottan ankommit till Norges kust för att bringa oss hjälp. Armfelt jublar: ‘Nu få vi luft! En samtidig landstigning med utfall från våra trupper ger oss segern! Hädanefter går fälttåget i erövringens ke tecken!‘» Och så — kommer där några penndrag från Stockholm! Hans Majestät har upptäckt — att det nu är Seland som skall anfallas, kommenderar engelska flottan dit, förbjuder den i varje fall att landstiga, och vi, vi få order att uppgiva våra ställningar och skyndsamt draga oss mot gränsen för att där intaga en fördelaktig defensiv ställning, som det heter.
»Men ni gör det väl inte», utbrast Stina Wærn trotsigt.
»En soldat måste lyda, madame.»
»Armfifelt kan väl tala med kungen, förklara, hur allt hänger samman…»
»Kungen låter icke tala vid sig, madame, jag tänker, att det går på samma sätt med Armfelts föreställningar denna gång, som det gick i Pommern. Alles alles caput gemacht!
Ja nu har jag besvarat er fråga, madame, men», tillade han, »de där inne få ingenting veta, vi skola unna dem glädjen att dö för kung och land, som ni sade! De som bli kvar få tids nog, liksom vi, bära skammen och — följderna!
Mitt herrskap, jag ber att få önska er en god natt!
Han bugade sig stelt och gick med stormsteg ned för gången ut på den öde vägen.
