Och de gårdarna voro talrika i denna vådeliga höst 1808.
Djupa stego suckarna ur kvalda bröst. Titt och tätt ringde Köla kyrkklockor över dem, som i rader lades ned i krigargravarna.
Tego de någon dag, sökte nog ungdomen ibland förlusta sig. Då solen lyste på förmiddagen, kunde de ibland glömma både hungriga magar och ihåliga anleten och sjungande draga förbi Sophielund — Eric Noreens ägande gård och privata boställe — där Adlersparre, sedan gräntstullkammaren i grund nedbrunnit, tagit sin bostad.
Fingo de då syn på överbefälhavaren, flögo mössorna i luften, och »leve Sparren» ljöd det i korus.
Men kom så kvällen och natten, eller sågo de en av kamraterna blåna i fältsjukans begynnande plågor, isades de av skräck och drogo sig tysta åtskils.
Vad var det också åt Sparren? För varje gång, där kom budskap från Stockholm, blev han allt mörkare, han förgat ju alldeles att le mot sina hungrande, sjukdomshärjade gossar!
Mycken hugnad hade det fattiga manskapet dock fått röna såväl av sockenfolket, som troget delat med sig av den knappa vinterfödan, som av de omkringliggande herrgårdarna, från vilka det skickats vad man kunnat avstå av mat och kläder. Herrgårdsvagnen från Adolifsfors rullade som oftast vägarna framåt. Än var det fru Stina, som kom och åter fick dem att skratta och bli glada, då hon drog samman sina smala ögon i glittrande putslustighet, än var det bruksherren själv, som allvarsam och godmodig ville dela ut några gåvor eller också lilla fru Cilla, som alltid fann goda ord och tröst för sjuka hjärtan.
I stugorna runt omkring, där nöden och sorgen var som störst, där far eller mor stupat på sin post, där kunde man alltid vara säker om att finna henne. Och
