144
de små föräldralösa, som blivit kvar, dem tog hon med sig till sitt Adolfsfors. Många av dem mindes sedan ingen annan mor än fru Cilla.
De sista brunfläckiga löven sletos av björkarna i
alléen, när en dag Adolfsforsvagnen stretade den
bottenlösa vägen fram mot Sophielund.
Genom den smala glasrutan skymtade fru Cillas ljusa anlete, och Stina Wærns profil syntes tätt mot den andra.
På Sophielunds trappa kommer Eric Noreen utskyndande för att taga emot det kära besöket.
»Varen så hjärtligt välkomna, mina damer. Hur mycket det gläder en gammal gustavian att få skåda så mycken ungdomlig skönhet och grace, kan jag ej i ord uttrycka. Stigen på, cheres cousines, det är ej för grandes dames att vara ute i detta herrans väder. Nej se Lennart också, välkommen gamle garçon, men» hans ögon bli stora av förvåning — »herr ge—ne —»
»Taisez-vous,je ne suis ici pour personne, herr överinspektor, men låt oss fort komma in», hördes generalens röst längst inifrån vagnshörnet.
De gingo in i gången, som ledde tvärs igenom huset, sist kommo Eric Noreen och generalen.
Vid första dörren till vänster stannade Armfelt och frågade helt tyst: »Är detta överstelöjtnantens rum?»
»Ja, herr general, men för tillfället är han ej inne. Han gör sin vanliga aftonrond, troligen kommer han dock snart.»
De andra hade gått in. Det syntes, att de voro välbekanta med den lilla gården.
Eric Noreen gick fram och öppnade en dörr, genom vilken fru Cillas klara, mjuka röst hördes.
»Var så god och stig in, herr general, i min enkla boning, för ögonblicket dock en mycket upphöjd sådan, eftersom både skönhet och snille där täckts draga in!»
