Han bugade för damerna och generalen.
Fru Cilla skrattade med barnsligt roade ögon.
»Smickrare där», utropade hon, »hur gammal skall Eric Noreen bli, innan han upphör med sitt raljeri?»
Eric Noreen bugade på nytt.
»Aldrig nog gammal för att sluta att tala sanning», sade han småleende.
Brasan i den låga, breda kakelugnen flammade, tallkottarna smällde och knastrade. Skymningen föll stilla över rummet.
Det var trivsamt med brasan, när man hörde regnet slå emot fönstren.
Från bordet, som flyttats fram till brasan, klirrade ljudet av bägare, som stöttes samman. Röken från den ångande romtoddyn ringlade sig uppåt, och skenet från piporna glimtade. De tre männen, som sutto däromkring, samtalade halvhögt.
Fru Stina och Cilla, som sutto i långsoffan, utbytte några ord med hushållerskan, som kommit in med den ångande drycken.
De talade om fältsjukans förfärliga framfart — de hade den även inom Sophielund. Hushållerskan förtalde, att Rudbeck, Adlersparres adjutant, låg därinne i förstugukammaren och drogs med den. Den unge baron Anckarsvärd, »Sparrens» andre adjutant, som delade det lilla rummet med honom, hade varit outtröttlig i sina omsorger om honom, men sjukdomen var stark, den tycktes bränna upp den unga kroppen. I afton var han nog särskilt krank. Anckarsvärd hade nyss varit inne, stackarn, och klagat, att nu yrade sjuklingen vilt och kände ej längre igen honom.
Det blev alldeles tyst ett ögonblick.
Så började generalen tala.
Alla lyssnade.
»Jag sitter och tänker på mitt första hemliga besök i Köla. Det var anno 1790 strax före min avresa till Finland.
10 Adolfsfors
