Den här sidan har korrekturlästs

150

Hon tänkte på scenen i parken. Den gemensamma lilla hemligheten byggde bro dem emellan. Där behövdes inga ord. Hon sträckte blott ut sin darrande hand mot honom. Han tog den och förde den till sina läppar men sade heller ingenting, bugade blott på nytt.

Lennart Wærn stod stödd emot kakelugnens avsats. Dystert blickade han ut genom det smårutade fönstret, bakom vilket höstaftonens mörker tätnade.

Eric Noreen betraktade honom. »Du strider ännu, Lennart Wærn, mellan din borna tro på tronens helgd och din känsla för fosterlandets väl», tänkte han. »Törhända måste du snart nog visa bestämd flagg.»

Brasan hade falnat, och rummet låg nästan i mörker.

Eric Noreen gick fram för att tända de båda ljusen i de låga skruvstakarna.

»Nej, inga ljus ännu, herr överinspektor», utropade generalen. »Tiden för uppbrott är inne.» Och vänd emot Lennart Wærn fortsatte han: »Sedan nu mitt ärende här är uträttat, får jag kanske be herr brukspatron att — sörja för min hädanfärd?»

»Aldrig kunde jag tänka, herr general, att vår hemlighetsfulla färd skulle ända med en sådan — sådan sorglig surprice», svarade Lennart Wærn, »men allt är ordnat, som herr generalen det befallt. Vid uppgivet ställe väntar den sadlade ridhästen, om vi nu med vagnen få ledsaga herr generalen till platsen.

I den här svepningsskruden», fortsatte han i det han tog ned den vida svarta kappan från kroken och lade den om Armfelts axlar, »lärer heller ingen kunna upptäcka ‘vackre generalen‘.»

Det blev allmänt uppbrott.

Medan damerna pälsade på sig, stod mannen i svarta kappan ännu länge tyst samtalande med Adlersparre, tills vagnen så körde fram och det i storm och mörker åter bar åstad — mot livets nya växlingar.