152
ser mig nödsakad, att — ehuru jag nedlagt befälet över västra arméns högra avdelning — tillsvidare kvarstanna här i Sophielund, huru länge är mig på grund av mina blessyrer svårt att säga.
Har ni förstått?»
Han blev plötsligt allvarlig, och, resande sig till hälften, stödd mot armbågen, fortsatte han, blickande sin adjutant djupt in i ögonen: »Jag kan ju lita på er?»
Anckarsvärds ögon blixtrade.
»I liv och död, herr överstelöjtnant!»
»Jag vet det», återtog Adlersparre.
»Nåväl, då ger ni er av nu genast?»
Anckarsvärd gjorde honnör.
»Edra order skola utföras med den finesse och det förstånd, varav jag är mäktig», sade han enkelt.
Adlersparre log.
»Gott», sade han, »res med Gud och skynda er att snart komma tillbaka!»
Vintermörkret tätnade allt mer. Redan vid tvåtiden slukade Hugnfjället den bleka solen.
Och så började snön att falla och falla utan uppehåll. Den hängde på alla grenar, gömde alla stigar, täckte alla fält, och snart lågo drivorna manshöga i skogarna.
På vinterföret kommo kolbönderna farande ned mot Adolfsfors.
Men trallen och den lusteliga vissången, som förr kommit hästarna att ivrigt nicka i takt och liksom villigare draga de tunga lassen, ekade icke nu i skogen.
Tysta gingo forbönderna vid sidan om sina dragare ned mot bygden. Många av dem, som förut om åren gått med i raden, hade »sjukan» tagit, och själva kunde de ej veta, om törhända någon av deras gått bort, innan de kommo åter.
Först då de taktfasta slagen av den stora hammaren nådde deras öron, for en ljusning över de bekymrade ansiktena. Stämningen lättade. Man hörde
