dock samman med detta, var och en var ju en liten del av det mäktiga brusande liv, som gav Adolfsfors dess färg och betydelse.
Snart skulle man också på kontoret få lön för mödan. Brukspatron själv skulle bjuda dem välkomstsupen, och så skulle räkningarna för halva året göras upp. Så fick man ändå reda pengar och kunde köpa något extra till mor och barnen hemma.
Det bästa var dock att sedan få gå in i den varma kammaren bredvid köket, där fru Cilla brukade ha långbordet dukat åt dem. Medan de läto sig den goda maten väl smaka, satt hon själv bredvid dem och hörde sig för, huru de hade det var och en.
Se hon var en gång sådan, fru Cilla, att man kunde tala med henne om allt — och det både lättade och lyste upp tillvaron!
Men i år hade hon nog inte, såsom hon annars alltid plägade, någon julkorg åt dem — den korgen, om vars innehåll ungarna månader i förväg brukade tala — en kunde ju förstå. att det inte kunde bakas bullar och pepparkakshjärtan nu, då det var så ont om varje matbit! Stackars ungar!
I bygderna, där kolarna drogo fram, började man emellertid julrusta så smått.
Vid åsynen av slakt och bak drogo inkvarteringarna, både befäl och manskap, mången suck.
Julen, samlandets tid, var inne, men de fingo ej komma hem. Deras plats skulle stå tom.
Månne julbordet hemma också var tomt?
De båda unga bröderna Anckarsvärd tänkte dock icke på jul och julfirande, där de i den gnistrande kalla vinterkvällen vandrade stigen fram mot Sophielund. De kommo från Ulriksdal, ett av Adolfsforstorpen, där de fått kvarter som tjänstgörande adjutanter hos kommenderande chefen Leijonstedt.
Med heta kinder och brinnande blod diskuterade de
