Den här sidan har korrekturlästs

154

möjligheten av att med Adlersparre i spetsen för västra armén tåga mot Stockholm.

Det civila partiet därstädes hade ju misslyckats, likaså den del av krigspartiet, som genom en kupp sökt bemäktiga sig kungens person en dag, då han från Haga red in till slottet. Från Finland, där den svensk-finska hären under hundrade blodiga strider alltjämt retirerade längre och längre mot norr, frös, svalt och dog, var ingen hjälp att förvänta. Och general Toll vid södra armén tillhörde herrepartiet, så ej heller från det hållet kunde man räkna på att få någon ändring i sakernas nuvarande läge. Återstod sålunda blott västra armén. Och vem skulle föra den an om icke Adlersparre?

Skulle han låta beveka sig? Eller blott fortfarande be dem akta sina huvuden, som sutto löst på deras skuldror vid sådant tal, eller småleende skämta om ungdomens lust att ögonblickligen slå till; barnlekar vore det inte att bryta mot sekelgamla lagar och förordningar! Men månne han icke skulle finna tiden mogen nu, då det spordes, att kungen, trots landets utarmade förhållanden och kritiska läge, planerade ett nytt fälttåg — med nya utskrivningar, nya skattebördor — ett nytt fälttåg mot Norge?


Under de veckor, som följde, var det icke blott de båda bröderna Ankarswärd, som bådo och besvuro sin forne chef om ett ingripande, utan också andra officerare vid Skantzen. Och för varje gång Stockholmsposten kom, medförde den också nya maningar eller underrättelser, som kom Adlersparres själ att brinna av harm eller sorg; men ännu var han själv tveksam om vägen.

Så blev det julafton.

Först sedan den dalande solen färgat de snöklädda bergkammarna röda, fick mannen i kammaren till vänster om gången på Sophielund några ögonblick för sig själv.