Han låste in alla sina papper i skrivbordslådan, for med handen över pannan, slängde därpå hastigt på sig en kappa, slöt dörren till efter sig och började rastlöst vandra vägen framåt.
Snart var han inne på skogsvägen. Allt var så tyst och stilla. Blott en och annan stjärna var synlig på himlavalvet, men månens klargröna sken började gjuta sitt skimmer över de snötyngda träden. Han stannade och drog djupt efter andan, beskådande all vinterprakten. Hans blick fängslades av en fura, som ensam liksom klättrat upp på bergsknallen. Med ens trädde vemodsdraget i hans ansikte skarpare fram, och sakta mumlade han för sig själv den gamla strofen ur Havamal:
»Furan mörknar,
som på fjället står,
hägnad av varken bark eller barr;
så är ock den man,
som ingen älskar.
Vi skall han länge leva?»
Oförmärkt tog han vägen fram mot Adolfsfors.
Plötsligt såg han tvärs över älven herrgården lysa fram.
Ljus brunno överallt och tyreveden sågs tlamma i kakelugnarna kastande ett rödaktigt sken ut över rummen. Det blänkte från bunkar och krukor på hyllor och skåp.
Men ingen människa syntes till.
I salen därnere låg damastduken på det stora matbordet. I dess mitt tronade en väldig grenljusstake, skrudad med finaste pappersguirlander. På ömse sidor därom stodo de grant målade pipstånkorna av trä.
Toppiga små julhögar lågo uppradade uteiter kanten, underst ett svart bröd, så ett vitt, därovanpå kring-
