Det skulle bli slut på kriget, hade man sagt, slut på nöd och död genom den förfärliga sjukan, ty nu skulle »Sparren» och västra armén tåga ner till Stockholm och klaga för kungen.
Somliga sade till och med, att man skulle göra sig av med kungen själv, han hade ej varit en god landsens fader. Därom visste de dock intet med säkerhet.
Men att brukspatronen inte likade sådant tal, inte likade »revolutionärerna», det visste de. Ja, de höga herrarne fingo väl ställa bäst de kunde och gitte, bara nöden och sjukan bleve all!
Nej se, där kom ett helt kompani soldater intågande på bruksgatan!
Soldaterna sorlade och glammade. Äntligen skulle de få lämna sjukdomshärden; örlog och allt lett skulle få en ände!
Snart skulle de åter få träda över tröskeln till stugorna sina, där moror och hjärtevänner storögda och glädjestrålande skulle ta emot dem — bara nu det här sista värvet vore väl slutfört.
Men då »Sparren» gick i spetsen, så skulle allt gå som en dans, därpå voro de säkra.
Hammarslagen dånade liksom tyngre, hårdare än vanligt. De glimmande eldstjärnorna från ässjorna sprutade och dansade.
Kommandorop kördes, ivriga fötter trampade, hästar stampade och frustade, kastade oroligt med huvudena, stegrade och kråmade sig, fruktande stimmet och myllret.
Över allt larmet hördes plötsligt klangen av klockor.
Det var Köla kyrkklockor, som ringde trupperna samman ur by och gård.
Västra arméns uppbrottsdag var inne.
I vita salongen å Adolfsfors herregård stodo bruks-
11 Adolfsfors
