164
det gå för henne under den strapatserande färden mot Stockholm?
Det gjorde ont i hjärtat och tårar skymde fru Cillas ögon, som förut strålat av en upphetsad glädje. Röda fläckar brunno ännu på hennes kinder.
Georg Adlersparre skyndade fram och böjde sig ned över hennes hand.
»Tillgiv oss den hårda nödvändighet, som gör, att vi måste bringa eder smärta», sade han allvarligt. »Tro mig, detta är ej det lättaste av alla de tunga steg, jag nu måste taga.»
Fru Cilla log, mem tårarna föllo utför kinderna.
»Tillgiv mig min barnslighet, herr överstelöjtnant, men fast det var särskilt svårt med La Gracieuse, är jag glad att få uppleva denna dag och lycklig över, att vi i vår ringa mån får bidraga till det stora verket.»
Hon såg hastigt och litet oroligt upp mot sin man, men då hon ej märkte något motstånd, tillade hon allvarligt: »Måtte Gud förläna eder gärning framgång!»
Mannen lade sakta sin arm omkring hennes liv, och för ett ögonblick lutade hon sitt huvud mot hans skuldra.
Så hördes La Gracieuse gnägga och skrapa utanför. Hennes oroliga ögon sågo efter matmoderns händer. Men för en gångs skull hade fru Cilla glömt sockerbiten, och det blev ej tid att hämta någon.
Georg Adlersparre svängde sig upp i sadeln och fattade tyglarna.
Medan han i stram honnör hälsade värdfolket på trappan, sade han vänligt:
»Var lugn, fru Cilla Wærn, La Gracieuse skall jag akta som en till mig förtrodd dyrbar ädelsten.»
Så sprängde han hastigt ned genom alléen, och det sista man såg var La Gracieuses vita man, som fladdrade för vinden.
Trupperna tågade landsvägen framåt. I spetsen gick
