La Gracieuse med nickande huvud. På hennes rygg satt Georg Adlersparre, leende och hälsande.
Folket på sidorna om vägen hurrade och svängde mössorna.
»Leve Sparren!» ropade de, »leve Anckarsvärdarne! leve alla duktiga karlar!
Hälsen till Stockholm från Värmland! Knektar hälsen hem till ert, hälsen från Köla sockenfolk!»
På gångstigen upp till landsvägen stod fru Cilla med Jonas vid sidan. Hennes mörka kappa fladdrade för vinden, och de ljusa skruvlockarna slogo henne i ansiktet.
Jonas fäktade med armarna och skrek som de andra, ibland gav han sig även till att i förtjusningen hoppa jämfota, trots att han nu var stora karlen och snart skulle in i storskolan i Västerås.
När La Gracieuse helt spanskt tågade förbi dem och Adlersparre i stram och vördnadsfull honnör vände sig mot hennes förra matmoder, upphov åter Jonas sin ivriga röst, som blivit något hes av allt hojtande.
»Leve La Gracieuse!» skrek han, »leve vår vackra vita Gracieuse!»
Man började skratta i leden, försiktigt först men sedan allt högre och högre.
Så hände sig, att en av knektarna måste ge luft åt sin glädje över solsken och ny tid och började sjunga deras gamla krigarmarsch. Andra stämde in, och så drogo de sjungande och glada i väg.
Långt efter sedan de sista soldaterna försvunnit i landsvägskröken, hörde de, som gått ut för att säga dem farväl, tramp och sång eka emellan de blå bergen.
Men när Jan, den gamle stallkarlen, sorgsen kom framlinkande genom det tomma stallet, hörde han snyftningar och gråt komma från Gracieuses spilta. Undrande gick han ditåt.
