Den här sidan har korrekturlästs

FRU CILLAS FUNDERINGAR I VÄVKAMMAREN

Tider och strider ha gått fram. De femton år, som svunnit sedan revolutionsarmén brusade igenom Adolfsfors, hade så småningom läkt landets djupa sår. Nya skördar vajade på fälten, och gräset växte grönt och blomblandat på de långa krigargravarna.

På Adolfsfors bruk sköttes åter hammare, kvarn och åkrar av starka, friska händer, vilkas grepp ej slappades av sjukdom eller nöd.

Flere nybyggnader hade kommit till, och bruket hade växt ut. Men fastän brukspatron Wærn var en försiktig man, som noga beräknade, vad han tog sig för, hade han dock mången gång haft svårt att klara både fallande konjunkturer och andra av tidsläget föranledda svårigheter.

Flera vintrar hade fru Cilla suttit ensam på Adolfsfors, medan hennes Lennart för att skaffa reda penningar arbetat på sin svågers stora köpmanskontor i Göteborg.

Ett efter ett hade de också försvunnit, de dyrbara smyckena, som legat förvarade i hennes stora ostindiska smyckeskrin, som hon en gång fått av kära far. Hon hade skickat bort dem att säljas för att kunna hjälpa barnen med Uppsalastudierna.

Då hon tagit farväl av de gnistrande diamanterna, hade hon mer än en gång kommit att tänka på spådomen om Adolfsfors: »den som får pengarna,