satte sådant värde på, upphovsmannen till hela den nya patriotiskt-moraliskt-naturalistiska riktning, som tagit sig uttryck i Manhemsförbundet.
Och då hon frågade honom, om det inte var tillräckligt, att han var medlem i Götiska förbundet, hade han förklarat, att bara teorier inte hade något värde, såvida de ej också omsattes i praktiken.
Och nu var det visst tal om, att Värmland skulle bli experimentalfältet för de nya herrebönderna. Tänkte de i denna trakt slå sig ned och odla både jord och själ?
Om nu Almqvist komme hit som huvudman för den tilltänkta kolonien, skulle då Jonas kunna stå för Adolfsfors?
Han hade en gång kastat fram något om, att en kamrat i fältstaten, fältkamrer Larsson, gärna ville överta egendomen; för honom själv vore ett av torpen, Erlingsrud, tillräckligt.
Men tyckte också Sara Christina detsamma? Hon hade förefallit så tyst och melankolisk på sista tiden.
Att inte Lennart skulle gilla förslaget, det visste hon. Så många förhoppningar som han fäst både vid Jonas och sitt kära Adolfsfors framtidsmöjligeter!
Gud hjälpe dem alla! Skulle nu också här bli strid mellan den unga och gamla generationen?
Visst förstod hon Lennart. Hade hon inte under alla år delat hans planer och förhoppningar! Men hon kunde också förstå Jonas. Och offrade han Adolfsfors, som hon visste hur högt han älskade, för ett högre krav, så låg väl ändå i själva offret något, som var värt erkännande?
Eller var det bara ett hopp ut i det ovissa, ett språng från ärvda plikter, som han kanhända kände som en black om foten? Nej, hennes Jonas var ej en man som svek!
Så fick det väl bli hennes lott då att söka medla mellan far och son!
