Flera unga hushåll hade också med samma mål för ögonen slutit upp ikring dem.
På Erlingsrud, det till Adolfsfors hörande torpet, som låg så underbart fagert på björksluttningen ned mot Hugnsjön, bodde Jonas Wern, den omutligt redlige Jonas, som dock tog liksom litet tungt på allting. Var det därför hans unga hustru, Sara Christina, hade så svårt att le?
Inte långt ifrån dem bodde den, som log desto oftare, Gustaf Hazelius, löjtnanten.
Och längre upp hade också hans jämnårige bror slagit ned sina bopålar.
Men det var som om något mystiskt på senare tid dragit in i den familjen. Den unga frun satt så ofta ensam, och ej heller syntes varken mannen eller hon till vid de vanliga aftonsamkvämen, vilka som oftast ägde rum på Erlingsrud.
Medan männen sutto där och slöjdade och kvinnorna arbetade med spånad eller sömnad, brukade Love vanligen läsa något högt eller berätta dagens intryck.
Maria gick och log, medan hon satte tallrikarna på bordet. Vad hon kände sig stolt, när hon såg de andras ögon hänga vid hans ansikte och deras händer, glömska av arbetet, sjunka ned i knäet!
Men vad Love själv skrev, det läste han aldrig. Och ändock fyllde han dag för dag blad efter blad, liksom driven av något, ja, hon visste ej vad. Det var honom blott som ett stort behov att skriva. Men nästa dag hade han glömt sina tankars barn och bekymrade sig icke om, vart de togo vägen.
Men hon, Maria, hade ett gömställe åt dem. På hyllan längst upp i det bruna skåpet i hörnet samlade hon dem.
Hon nickade mot skåpet.
Hon visste nog hon, att hon där förvarade en skatt, som en gång skulle komma fram ur sitt mörka gömsle!
Hon satte just fram den rykande potatisskålen på
