Den här sidan har korrekturlästs
177

qvist hörde med undrande förskräckelse, att deras tankar gingo åtskills.

»Maria», sade han sakta, »du talar visst emot bättre vetande. Vem gav mig tanken, längtan, idén?»

Hon började tyst, fast med brännande kinder och trotsig mun att duka av, men stannade så tvärt framför bordet med knäppta händer och sänkt huvud, medan Love med ansiktet vänt upp mot den bleka aprilhimmeln stilla och innerligt tackade människornas Fader för deras torftiga måltid.

Maria ställde sig vid spishällen och började diska faten.

På andra sidan hade Love satt sig för att i eldskenet läsa det kära brevet.

Förstulet såg Maria, huru det nyss förvånat sorgsna i hans blick försvann. Ögonen började stråla, och munnen log.

Sakta smög hon sig bakom hans axel.

»Förlåt mig», viskade hon i hans öra, »jag är häftig, och mina tankar kunna icke alltid följa dina.»

Love nickade förstrött. Han hade redan glömt alltsammans och satt och gladdes åt Geijers ord i hans goda brev.

Maria stod kvar, och över hans axel kom hon att läsa några ord:

»Över ditt beslut har jag föga att säga, mer än att jag ber Gud i varje belägenhet att välsigna dig.

Så mycket kan jag likväl tillägga: jag önskar dig få efterföljare. Ej alla äga din styrka eller din betänksamhet. Den borgerliga sfär, man är född och uppfostrad i, bildar kring var och en ett slags atmosfär. Få gå utom den utan att förlora andan.

Snarare går det, om det går uppför genom en småningom förvärvad bildning, och olyckans ihärdiga skola kan även komma en att uthärda fallet utför, men frivilliga språng i den ena eller andra riktningen lyckas sällan —»


12 Adolfsfors