ren, som hördes där bortifrån Adolfsfors, tyckte hon, men rösten var klar när hon började:
Livets hjälp.
Sara Cristina blev stående med skålen — Fossums skål — där hon lagt upp de stekta äpplena, som hon skulle bjuda, och Jonas, som rest sig för att gå efter kniven till fintäljet, stannade också förundrad.
Almqvist mörka ögon blevo stora i häpen undran och Hazelius lät arbetet sjunka.
»Livet ligger slutet i jämmer, tills själens sol uppgår.
När en människa står ensam såsom i en öken, kännes "det tomt och tungt, och när hon går för sig utan att hoppas gott av en annan, ej litar på någon, ej tror på någon, blir livet kallt och mörkt.
Hat och osämja tillsluta anden. Och så länge och så mycket någon människa hatar, dväljes hennes innersta i nöd. Och har själen blivit bitter, och det ej blott åt ett håll, reser sig omsider allt det jordiska upp med bitterhet ikring henne igen. Allt står för hennes ögon i kval. Hon förstår icke dagen, och natten sänker sig icke över henne till ljuvt beskärm.»
Det var andlöst tyst i rummet.
Brasan hade sjunkit samman och mörknat, Loves ögon voro som fastlåsta vid föreläserskan, men han såg blott en liten del av hennes glödande kind, vilken ljusskenets ojämna låga belyste. Ner över kinden hade en hårslinga från den höga hjässknuten fallit, böjande sig i värmen.
De andras ögon hade flyttat sig från föreläserskan till Love, men ingen sade något.
»Maria», sade Almqvist ansträngt, men hon såg ej upp; makade sig blott närmare brasan för att se bättre.
Hazelius samlade tyst samman spånhögen vid sina fötter och kastade den på elden. Klart flammade den upp på nytt och åter hördes den klara rösten:
»Men så fort en själ öppnar sig för en annan själ,
