192
lyste matt över hennes höga hårknut, och fransschalens burr låg som ett bräm över hennes axlar.
»Stackars ni, som ska gå den långa vägen tillbaka till Grafsund i mörkret», sade hon, »akta er, så ni ej gå vilse.»
»Har ingen fara», ropade Almqvist muntert, och svängde hatten i övermod mot henne i dörren. »Alltid hitta vi hem.»
Men över Sara Christina av Geijerstam kom plötsligt en beklämmande känsla.
Hon slöt hastigt dörren till och tog sig genast för med att rengöra och gnida den gamla silverskålen. De skulle ju ge bort den som bröllopsgåva till den nye ägaren av Adolfsfors, kamraten, som åtagit sig Jonas plikter gent emot bruket.
Egentligen sved det i henne att ge bort den — bringade den ej tomtebolycka! — Men då Jonas just fördenskull yrkade på, att den skulle stanna på Adolfsfors, dit den liksom hörde, ville hon ej motsätta sig denna hans önskan. Jonas hade nog rätt, vad värde hade det att ge bort saker, som man själv ej brydde sig om eller behövde! Men hon suckade tungt, då hon åter satte in den i släkten ärvda pjäsen i väggskåpet.
De tre männen hade svårt att skiljas. De talade samma språk och tröttnade icke att höra den ene säga, vad som låg och grodde i den andres själ.
Ännu en stund blevo de stående på sluttningen. De sågo ut över den mörka Hugnsjön och fjällen där bakom.
Och Love talar som ungdom och hänförelse talar:
»Nu sover det, vårt vackra land, fattigt och ödsligt nog i jämförelse med andra av fetma och must drypande sydligare länder, men ack, huru fagert och stolt i sina rena ädla linjer! Och folket är som landet. Förstode det blott den svenska fattigdomens betydelse, så vore det rikt och — oövervinneligt!»
»Hur menar du?» frågade Jonas.
