194
»Och alla skola vi nu också njuta vilans timmar, I gode dannemän», skrattade Hazelius. »Godnatt, kamrater!»
»Maria», mumlade Almqvist yrvaket, och började med stormsteg gå utför sluttningen.
Med schalen tätt svept omkring sig, hade hon i förväg gått sakta nedåt vägen. Först då han fångat in hennes arm under sin, ropade han tillbaka.
»Godnatt kamrater och dannemän!»
Hazelius räckte Jonas Wærn sin hand.
»Nog är det sent», sade Jonas, »men vår själ har ju fått ett lögobad i kväll, det stärker också kroppen till arbetet i morgon! Godnatt och tack för i dag, Johan August!»
Men den mörka stjärnlösa natten, den djupa tystnaden förtalde intet om de vägar, som de tre vännerna, vilka nu i lugn och ljus förtröstan på framtiden gingo var och en till sitt, hade att i livet vandra.
Om ett par år voro de alla borta från Adolfsfors.
Men den tid, de där levat samman — »vildmarksåret» — hade dock gått dem alla djupt i blodet, satt märken och givit minnen för livet.
Johan August Hazelius och Jonas Wærn, som voro officerare, kallades snart nog båda till adjutanttjänstgöring hos sina respektive chefer. Deras vägar gingo sedan mot höjderna.
Om Hazelius brukade de »vackra Adolfsforsflickorna» sedermera säga: »Aldrig kunde vi tro, att det gömdes en general i honom, den tiden han sprang omkring på Adolfsfors i bondekläder». Men det blev en general, som i ett sällsynt verksamt liv ända till årens sena höst i alla värv bibehöll ungdomens kraft och lust.
»Ansträngningen håller människan vid makt, lättingen är den som först utslites», vittnade han själv, 72-årig inför riksdagen 1869.
