PROSTINNAN LIDÉNS ROSKVARTER.
I de blåa, höga riddarsporrstånden surrade humlorna ut och in. Röda och stolta stodo kejsarkronorna, och resedan, som kantade de granna rabatterna, doftade starkt i den ljumma kvällen.
I mitten på gårdsplanen reste sig en gammal rosenbuske, nästan lika hög som ett träd. Den var översållad med enkla gammaldags rosor och lyste röd och grann som en bondbrud, men ändock gitte icke fruarna, som gingo där förbi kasta en enda blick på den. Likadana hade de själva hemma.
Men vad de bemärkte och beprisade voro de ljusa fina tearosorna, vilka stodo nedgrävda i burkar i Anna-Lisas — prostinnan Lidéns — alltför nätta roskvarter. Dem hade hon fått av sin broder, biskop Esaias Tegnér, som nu själv var kommen hit på besök.
De nystrukna nättelduksklänningarna med de många volangerna frasade lätt mot sandgångens grus, där fruarna, värdigt samtalande, veko om hörnet vid syrénbuskarna åt kryddgården till.
Uppifrån prästgårdshuset hördes skratt och glam av unga röster, och genom de öppna salsfönstren kommo spröda toner från ett klaver.
Vita fladdrande klänningar och stora hattar med hängande band skymtade utanför på gårdsplanen, där unga herrar med smala midjor och vida benkläder
