216
sprungo som för livet för att hinna före medtävlaren i änkleken.
Se där kom den nyvordne studenten farande som ett yrväder! Tydligen skulle han ändå denna gången segra över Grothen, som annars var damernas lejon.
Från den rödblommiga rosenbusken singlade de utblommade rosornas blad sakta mot marken.
På trädgårdsgången syntes en liten gumma komma gående. Livet hade visserligen ristat sin outplånliga skrift i de fina, regelbundna dragen, men på samma gång givit dem den karaktäristiska skönhet, som blott de få, som åldras i kärlek.
Hon var klädd i kort kofta och bindmössa och stödde sig lätt på sin sons — Esaias Tegnérs arm.
Den vittberömde skalden log ömt emot henne. De stora blå, blixtrande ögonen, den klara pannan, det lockiga, ljusa håret skimrade i aftonbelysningen.
Ett ögonblick blevo de stående, betraktande de ungas lek.
»Vet du, jag tycker vår nybakade student påminner så mycket om dig i dina unga dagar», yttrade den gamla. »Emanuel är bara mycket mörkare.»
»Jaså tycker mamma det. Kanhända. Vi äro ju också släkt på långt håll. Men en väsentlig skillnad ser jag dock.»
Modern såg frågande upp.
»Han är så härligt ung!
Jag har knappast sett en natur så sprudlande, så full av liv och glöd och skämt och galenskap tillika, under det att jag, lilla mor, jag hade aldrig tid att vara ung.»
»Ja, ja, stackars min Esse, det var bekymmersamt för oss på den tiden — men hade du en stund ledig, så låg du också alltid med näsan över böckerna. Nu får du i stället ta ungdomen med dig hela livet igenom, min son.»
