Den här sidan har korrekturlästs

218

»För övrigt, tillade han allvarligare, »kan man från tankar och längtan blott fly till vad människosläktet haft ädlast och bäst, till sitt kall, sin bestämmelse, sina minnen, så blir man aldrig husvill i livet!»

Fru Tegnér nickade. »Gud ske lov, att du är nöjd med prästkallet! Men aldrig kunde jag drömma om, att jag skulle få se dig som biskop, sonen min. Måtte den Högste förläna dig hälsa och krafter att väl sköta ditt höga ämbete!

Du skrev, att förläggaren för Frithioftssångerna skulle ge dig en ansenlig summa», fortsatte hon försiktigt, »med den och lönen därtill blir det väl bättre för dig…»

Tegnér skrattade till. »Säkerligen, lilla mamma, lönen tillika med litet diktande och kål- och potatisodling och svinavel och ankuppfödning därjämte sätter mig nog i stånd att föra stort hus, vad det lider!»

»Du skämtar Esse, men…»

»Visst inte, lilla mor, bara Wallqvist får biskopshuset färdigt, kan söta mor inte tro, huru stort och rymligt vi få det. Men tillsvidare bo vi kvar på Tuvan.»

Från kryddgården kommo nu de båda fruarna Noreen och Lindberg, åtföljda av Hedda Hertz fram emot dem.

»Kommer du med kaffebud, Hedda», sporde den gamla leende.

»Rätt gissat, lilla mormor. Det är serverat i ”kärleksbersån”. Alla vänta. Jag är blott utsänd att fånga in de sista rymlingarna», svarade hon glatt, bjudande den gamla armen.

»Vilken lycklig ålderdom», sade fru Noreen, blickande på den gamla, som vid dotterdotterns arm gick framför dem. »Tänk att så kunna bära sina år som biskopens mor! Att vid fyllda 83 vara så kry och rörlig! Och alltid är hon även så nöjd och glad och jämn till lynnet. Alla intager hon med sitt vänliga och värdiga sätt, och det finns väl ingen sockenbo, som ej hos henne