230
»Ack, kommen hit, I jordens vandrande liljor», ropade han dem glatt till. »Ären I rädda för gubbarna?»
»Nej då», svarade Fredrique Lindberg piggt och gjorde en liten lustig reverence, »det är bara Ulla och Sophie, som skulle tacka, niga och säga farväl. Deras vagn väntar.»
»Jaså alltså uppbrott — redan!»
Vänd till Eric Noreen,[1] fortsatte så Esaias Tegnér: »Jag skulle också ha lust att röra litet på mig.
Orkar herr övertullinspektoren vara mig följaktig t. ex. till Adolfsfors? Hammarens taktfasta dunk låter så lockande, och jag har hört så mycket talas om stället, att jag gärna skulle vilja se det. Bättre ciceron än herr övertullinspektoren, som ju sedan gammalt känner till det, kan jag icke få. Det är väl knappast mer än en kvarts timmes väg dit eller hur?»
»Nej det är det inte, och för mig är det ett stort nöje att få visa vägen. Men biskopen skulle kommit till Adolfsfors, medan Wærns bodde där. Då stod det i sitt flor. Ingen, som kom till västra Värmland på den tiden, kunde motstå det hemmets dragningskraft.»
»Nej, nej, jag vet, Onsalafilosofen och andra ha minsan sjungit dess lov i den högre choren. Men vem bor där nu då?»
»För närvarande ligger det stora huset öde och tomt, d. v. s. en hushållsmamsell residerar där och för ett allt annat än älskat regemente.
Och Groth, den vackre unge mannen, som fångade så många flickor i änkleken, är ett slags inspektor, som reser fram och tillbaka mellan Adolfsfors och Rud, där den nuvarande ägaren till stället bor.»
»Vem är det?»
- ↑ Eric Noreen ligger begraven å Köla kyrkogård. Sin gravvård har han själv förfärdigat och på dess baksida inristat: I livet är rörelse och strid, I graven frid.
