»Fältkamrer Larsson, säkerligen för närvarande Värmlands rikaste karl»
»Jaså han, den s. k. Värmlandskungen! Men sorgligt är det i alla fall, då gamla gårdar, som varit — och alltid borde vara — kulturens lysande brännpunkter, ligga mörka och övergivna och sålunda ej fylla sin givna uppgift i landet! Vi gå väl i alla fall dit och avlyssna de tider som svunnit.
Herr övertullinspektoren kände väl även då Stina Wærn?» tillade han med lägre röst. »Adolfsfors var ju också hennes tillflyktsort under långa tider?»
»Ja hon vistades både som gift och ogift hos sina Adolfsforssyskon. Och ett vackrare och mera kärleksfullt förhållande, än det som rådde dem emellan, kan man icke tänka sig.»
»Men så var hon ju i allo en charmant uppenbarelse med både briljant huvud och gott hjärta. Otaliga voro också hennes adoratörer — men ändå råkade hon, som man säger, hoppa i galen tunna.»
»Ja det där Brattska giftermålet var ju en olycka — en olycka som väl ingen djupare beklagat än min svåger.» —
»Har inte brukspatron Myhrman gift sig ännu?»
»Nej — han har nog för alltid uppgivit alla giftermålsplaner. Stina Wærn gifte ju om sig med Hülphers. Och med honom gick det bra?»
»Ja de passade väl tillsammans. Nu är hon bliven änka »
»Ja jag vet det. Min hustru korresponderar ibland med henne. Törhända en färsk hälsning från dessa trakter skulle vara henne agréabel?»
»Helt säkert herr biskop, Stina Wærn glömmer nog aldrig Adolfsfors!
Deras röster dogo sakta bort, där de gingo framåt vägen.
Jungfru Marie sänghalm, som i massor blommade
