DEN VANDRANDE SKUGGAN.
Smederna Barfot och Svart stodo på vägen och skådade förfärade bort mot Adolfsfors herrgård.
Det var vid nattskiftet. De hade från smedjan kommit ut i oktobermörkret och först intet sett, ty härdarnas röda ljus hade suttit dem i ögonen. Stormen ven, och allt var svart, vått och drypande omkring dem. De stora kala träden vredo och jämrade sig. Där de båda stretade framåt vägen i den uppblötta jordvällingen, kommo de överens om, att detta var en natt för Skam att vara ute i för att uppsluka, vad han uppsluka månde.
Plötsligt hade Barfot tagit Svart hårt i armen och pekat upp mot herrgården.
Hela övervåningen, som år ut och år in brukat ligga mörk och öde, var upplyst av fladdrande ljus. Något mörkt skymtade förbi fönster efter fönster därinne. Och knappt hade skuggan synts glida förbi de sista fönstren i raden, förrän den lika rolös och bråd for tillbaka förbi de andra fönstren igen.
Vinden blåste tvärt igenom dem, som om de varit utan kläder. Men stilla, skräckslagna stodo de där och stirrade mot den ljusa fönsterraden.
»Dä‘ ä‘ skrömt», viskade Barfot, »slika ting har jag allri förr sett»
Svarts djupa basröst mullrade genom stormen. Barfot tyckte den lät som en domedagsprofets och grep honom
