244
Vilka lurande, fientliga makter gnaga i lömskhet och mörker på mitt verk?»
Han började känna en hemsk och förskräckande maktlöshet inför dessa osynliga fiender.
»Vem kan ha underrättat handelshuset om min nu osedvanligt svåra belägenhet?»
Han vacklade fram till stolen vid klaveret. Tungt sjönk han ned mot det blänkande locket och lutade huvudet grubblande 1 handen. Blicken stelnade och spändes inför en tanke, som ej förrän nu fallit honom in.
Han slog handen dånande i klaverets lock. Det klang till därinnanför liksom bekräftande hans rop: »Det är han!»
Att han ej sett det förr! Bara gått där och ingenting anat, främmande som han var för intriger och bakhållshugg.
Det måste vara han, stockholmaren, som han kallades, som genom sitt fina och ståtliga yttre, sitt världsvana väsende tagit dem alla med storm, och som han själv särskilt protegerat och även inbjudit till festerna på Rud.
Det måste vara han, vars goda huvud, förslagenhet och affärsgeni han så ofta beundrat och också begagnat sig av, han, den mångbetrodde, som blivit satt över så mycket, över Adolfsfors särskilt.
Han var det, unge Groth, den skarpseende, vilken som ingen annan visste om hålet under den skimrande ytan… det kunde inte vara någon annan än han, som nu givit det stora handelshuset vinken att säga upp sina lån — och slå till!
Han var ju också bortrest! Kanske satt man redan i det Carnegieska kontorets innersta rum och skiftade den fallne Värmlandsmagnatens många ägodelar!
Han drev åter den knutna handen i klaverets lock, och åter klingade ett flerstämmigt, ackord till därinne.
Så sjönk han tungt ihop och föll i tyst, skakande gråt utan tårar.
