246
I den öde stillheten höres den sovande mannens tunga andedrag.
Stormen där ute har mojnat av, men regnet rinner fortfarande nedför de svarta fönstren. I dem spegla sig ljuslågorna raka och stilla. Men utifrån synes icke mer den vandrande skuggan. Endast porträttens stela ögon betrakta mannen, som sökt skydd där i deras mitt.
Timmarna lida.
I fru Cillas förr så ljusa vävkammare sitter
»Ta-fram-mamsella» ifrån Rud. Det tunna ansiktet med sin
listigt leende mun blir allt hårdare, och de lurande
ögonen irra omkring i rummet — i kapp med hennes
tankar.
Vad ville nu allt det här säga?
För nog förstod den, som kunde räkna ut och lägga ihop, att något måste vara i görningen! Vad var det den främmande kaptenen här om dagen sporde Groth om därinne på kontoret? Trots den stora beundran han hyste för fogdens utmärkta affärshuvud, okuvliga energi, kraft och arbetsförmåga, betvivlade han, att denne i längden skulle kunna sköta alla dessa järnverk, sågar, kvarnar och vidunderligt vidsträckta skogar, han lagt sig till med. Hon hörde det nog, där hon stod utanför dörren och lyssnade. Men det förargade henne, att hon inte kunde uppfatta, vad Grothen svarade. Han vände sig alltid demonstrativt från alla nyckelhål… Jo jo, det kanske kostar mer än det smakar det här, mitt kära herrskap på Rud!
Och så kommer han själv farande hit sent på kvällen utan att ha varskott någon!… Dumt att hon skulle råka vara borta just då! Av pigan, det dumma nötet, kunde hon inte få någon ordentlig beskrivning, hur hon
