än pumpade henne. Det enda, det kräket visste besked om, var, att patron på inga villkor ville bli störd!
Nej för all del, hon skulle visst inte störa honom, där han gick och gick och trampade och trampade.
Det var fötter, som trampade så tungt, som om de krossat något för varje steg, fötter som lyftes, så tungt, som om det hängt järnlod om dem, men de gingo och gingo, trampade och trampade… Inte kunde han väl ha upptäckt något? Bah — några räkenskaper fordrade han ju aldrig av henne! Tvärtom fick hon alltid beröm för sitt förståndiga handhavande av allt. Och pengar hade hon också skaffat honom, det visste hon. Vad mera då, om både mejeri, ladugård och hushåll också fick skatta litet till hennes privata kassa!
Adolfsfors var en god mjölkko, och dum var hon väl, om hon inte passade på att mjölka, ensam som hon var bland alla dessa lata människor, som inte iddes göra något annat än pladdra och förarga henne, inte minst genom allt sitt snack om fru Cilla. Därför att hon själv var utsocknes ifrån, så dög hon inte åt det packet kantänka! Nej — hon dög inte hon — inte nå'nstans!
Hennes ögon foro kisande samman, läpparna blevo tunnare, grymmare —.
Det var en tid du ännu bodde i fogdegården, Lars Daniel Larsson, då du ännu inte ägde bruk, sågar och säterier eller hunnit så långt som nu i ära och glans, då sa' du inte åt henne, som styrde huset för dig, att du inte ville bli störd…
Men sedan Charlotte Berg därnerifrån Vestergötland kom i din väg, så… skulle jag bort från all härligheten förstås… och fockades hit… fastän det så vackert hette, att du på din avlägsna gård behövde någon, som du kunde lita på — och som också kunde göra det litet trevligare för Grothen kantänka!
Jo, den är mig också en skön filur! Är han någon gång på Adolfsfors, så håller han sig då aldrig hemma —
