Den här sidan har korrekturlästs
251

»Tänk om han rest ifrån alltsammans», hade de sagt. Vem hade de talat om?

Genom det öppna fönstret hördes knastret på gårdens grus under tunga, tunga steg, steg som förlorat all spänstighet, all kraft att bära.

»Vem kommer?» tänker skrivaren, och blir i detsamma varse en böjd man. Men — det är ju hans husbonde!

Här måste ha hänt en olycka! »Fogden är sjuk, måtte det blott inte vara till döds», mumlade den trogne tjänaren och skyndade ut för att hjälpa honom hem till Rud.

Men värmlandskungen bemöter hans oroliga frågor blott med en skakning av huvudet.

Tungt stödjande sig mot hans framräckta arm, frågar han:

»Är allt i ordning på fogdekontoret?»

Men rösten var en främmandes, utan all kraft och klang!

Med stor bävan svarar skrivaren: »Ja fältkamrern, allt är i ordning.»

»Det är gott, återtar mannen vid hans sida och drar tungt efter andan — »vi få snart besök här på kontoret — och då är det gott, upprepar han, som för trött att hitta andra ord.

De gå tigande in.

Höstsolen skiner, och allt är ljuvligt och stilla och sig likt här inne på det gamla kontoret.

Vadan då denna ångest i husbondens trötta ögon, vadan den böjda ryggen och gammalmanssvagheten, som så hastigt kommit på?

En vindil skakar plötsligt hängbjörkens krona; och skrivaren ser, huru blåsten virvlar upp den guldskimrande lövhögen och skingrar bladen åt alla håll och kanter. Där fara de sin väg, alla de guldpengarna, far det virrigt genom hans hjärna.