256
satte sig vid den gamle John Halls pulpet. »Konkursansökningen såväl som de övriga papperen böra väl vid det här laget hava kommit honom i handom.»
Ett ögonblick kände den unge mannen ruelse. Han såg sin gamle chef framför sig, han som så vänligt tagit sig an honom och förtroendefullt satt honom över mycket. Skulle han nu tycka, att han närt en orm vid sin egen barm?
Han ryckte på axlarna. Nitiskt hade han arbetat och även varnat. Rådde han för, att han fått ögon att se med och förstånd att fatta, vad chefen själv ej tycktes begripa, att det hela blott var en bubbla. Förr eller senare måste den ju spricka.
Om det då var han eller någon annan, som stack det första hålet i det bristningstunna höljet, vad betydde väl det? Varför skulle tillitsfulla människor bringas till tiggarstaven? Nej, bäst för alla, försvarade han sig, att först som sist dessa affärer bleve uppklarade och omlagda efter säkrare, sundare riktlinjer!
David Carnegie satt och betraktade den unge bokhållaren.
Han visade på stolen mitt emot sig — fordom unge John Halls stol.
»Tag plats», säger han. »Jag tänker min herre har en del Adolfsforspapper och handlingar med sig. Det skall bli intressant att tillsammans med Eder genomgå dem. Som handelshuset är den största fordringsägaren, komma vi naturligen att övertaga alla bruken.»
Åter sänktes och höjdes den välfriserade nacken för handelshusets mäktige chef.
Och raskt och säkert plockade »Stockholmaren» ur sin medhavda handväska upp de begärda papperen och lade dem inför en ny ägares ögon.
Timmarna gingo. Den varma höstsolen bleknade, men ännu sutto de två vid pulpeten, den unge beskrivande och förklarande, den äldre noga granskande, kritiskt övervägande.
