Många diskreta knackningar på dörren från det yttre kontoret hade försports, flere gånger hade förste mannen därute kommit och gått, meu alltjämt fortforo de att talas vid därinne.
När det sista papperet lades på den digra högen på pulpeten, rätade David Carnegie upp sig i stolen, sägande: »ja — vill nu min herre i korthet göra ett sammandrag av alla verken, så att jag må få en koncis uppfattning av vad alla dessa smedjor, hammare, kvarnar, sågar och inrättningar lämna i avkastning.»
Han slöt ögonen — för några ögonblick.
Den unge bokhållaren började, med fjärrskådande blick ur minnet återgiva, vad järnbruksdriften och sågverken såväl å övre och nedre Adolfsfors som å Charlottenberg och Skillingsfors med dithörande stora — även norska — skogar — under sista året inbringat.
Han ser dem framför sig, alla dessa siffror, som voro de levande människor. De komma och gå i hans livliga framställning.
David Carnegies ögon hade allt mer och mer öppnat sig i förvåning, och den blick han fäste på den unge mannen uttryckte mer än gillande.
»Ja — beträffande Adolfsforsverken skulle jag dock vilja få till stånd en ändring», avbröt han. »Tror icke min herre, att en förvandling av brukets ämnessmide till stångjärnssmide jämte nedläggning av plåtsmidet och förvandling av plåthärden till stångjärnshärd numera vore fördelaktigare?»
Den unge betänkte sig ett ögonblick.
»Helt säkert, herr Carnegie. I sådant fall skulle Adolfsfors få fyra härdar med tre hammare för ett tusende åtta hundrade skeppund stångjärnssmide pr år.»
»Hur stor blir hammarskatten därför?»
»Tjugufyra skeppund och tio lispund.»
»Gott» — Carnegie nickade — »så skola vi lägga in en ansökan om ändring i privilegierna därutinnan.
17 Adolfsfors
