260
kom David Carnegie högtidligen förande sin faster, den gamla skotska damen, som med sin tunna röst och skotska brytning ideligen talade honom till, där kom lilla Susan Mary Ann, småhoppande. Hon hade alltid så svårt att gå, och det även fastän hon nu ser sin moders ögon vända emot sig, tydligt tillsägande henne att iakttaga ett passande uppförande.
Men hon är bara åtta år, och de moderliga förmaningarna flyga lika lätt ur hennes huvud som de lätta lockarna omkring det.
Bakom hennes stol stod hennes egen kammarjungfru, som hade mycket både besvär och huvudbry för sin lilla ostyriga miss.
Skedarna klirrade. Den stele betjänten skred ljudlöst omkring.
Trots de många ljus, som i överflödande lyx voro tända i kronor och lampetter, föreföll matsalen ändå mörk och skrämmande… så tyckte åtminstone lilla miss Susan Mary Ann.
The dinner var det värsta och långtrådigaste hon visste. Då var det bra mycket roligare i barnkammaren. På sista tiden hade hon dock måst sitta med här ute vid de storas bord. Men alldeles tyst måste hon sitta och fick ingenting säga, om hon själv ej blev tilltalad. Fast Aunty hon fick prata hon så mycket hon ville, om också ingen kunde begripa, vad hon sa, det lät ju bara som om hon satt och blåste i Susan Mary Anns egen trasiga gamla trumpet, ömsom pep det och ömsom väste det. Hade hon själv endast fått blåsa i den ett lite tag — men att bara sitta och höra på Aunty!
Pappa sa ju sällan något, han satt där bara så rak och styv. Och mamma hade alltid sina ögon på henne, så att hon ej skulle göra ofog. Nej — roligt var det inte för lilla Susan Mary Ann!
Oftast såg också hennes lilla spetshakade ansikte
