ganska surmulet ut, och den röda munnen brukade tuta ut i trots.
Men denna middag stodo hennes ögon stora och intresserade på främlingen vid moderns sida. Så vacker han var! Som en riktig prins i sagboken! Och på fars och mors förfrågningar om stället och trakten han kom ifrån, började han berätta.
Ock stockholmaren kunde berätta.
De fingo vandra med honom genom de stora, tunga skogarna — de hörde furornas sus — de kände röken från de svarta milorna — de fingo se in i kolkojorna, där kolaren satt på sin brits av mossa och i den skymmande kvällen lyssnade till »småfolkets» tissel och prassel — eller de sågo honom stå på sin livsfarliga plats högt uppe på milan, makande de sammanfallande bränderna — de svettades framför de röda härdeldarna och vände smältorna genom att hänga på järnspetten med hela sin kroppstyngd, de bände och bände — de sågo de sprutande gnistorna under hammarens dånande kraft — de sågo järnet komma rinnande som vatten — de blevo vita av det fina mjölstoftet, som yrde kring i kvarnarna — de lyssnade till forsens brus i den stilla kvällen — de stannade ett ögonblick på den lilla stentrappan, beskådande det vida stjärngnistrande himlavalvet — och gingo sedan in i det stora tysta huset — vandrande genom dess öde salar, där nu blott minnena viskade om längtan… glädje… sorg… Ja, en spådomsman hade till och med sagt, att aldrig lyckan och penningen någonsin kunde trivas tillsammans på Adolfsfors…
»Det låter som en saga. Och ingen mer än ni bor nu i det stora huset», frågade fru Carnegie.
»Nej nådig fru, ingen mer än hushållsmamsellen, som går där och vankar och vakar över alla sina skatter.»
»Åhå», skrattade David Carnegie, »så finns det i alla fall en drake, som ser till och vaktar prinsen i sagan! Men kanske där nu kommer en prinsessa i stället?!»
