262
Unge Groth rodnade över hela ansiktet.
Hur många gånger hade han inte tänkt, när han suttit där mitt emot mamsellen och sett henne — trots det smilande leendet — räkna köttbitarna han åt:
»Ack, om det i stället vore hon som sutte där, den unga glada prästdottern från Arvika! Vad vi då skulle ha det trevligt, vi båda!»
»Fredrique», hade han gått och viskat i rummen. »Fredrique Lindberg… Fredrique — Groth.»… han log ett strålande leende!
Susan Mary Ann glömde alldeles bort att äta. Hennes kammarjungfru petade henne då och då i ryggen för att minna på. Men den lilla var långt, långt borta i Värmlandsskogarna. Tänk att han där också bodde i ett hus med en stor drake i!
Det blev ett ögonblick tyst.
Betjänten sopade försiktigt bort några smulor från den glänsande duken, innan desserten skulle serveras.
Då inträffade något oerhört.
En barnröst ljöd befallande i tystnaden:
»Berätta mer, berätta mer om de stora skogarna och forsen och huset med draken i!»
Den engelske betjänten hade ej någon gång låtit sig komma till last att ens genom en blinkning visa, att han tillåtit sig höra på, vad herrskapet vid bordet behagade tala sins emellan.
Men nu darrade det röda vingeléet i skålen, då han sänkte den ned till mrs Carnegie.
Vad tog sig nu deras lilla miss till!
Det blev en sekund mycket tyst vid bordet.
Då hördes åter den befallande barnrösten:
»Och om de sotiga karlarna, som stå framför de röda eldarna och med de långa spetten vända på järnklumparna!»
Häpen såg unge Groth på det lilla barnet. Han såg
