264
Miss Susan Mary Ann kade också fått ett litet glas av den påpassliga kammarjungfrun, och hon stod där och neg, men såg förvånad på dem alla. Så högst besynnerligt de buro sig åt!
Man reste sig från bordet, och då först kände den lilla flickan, huru hungrig hon var. Hon hade glömt att äta, och betjänten hade tagit bort rätt efter rätt utan att hon knappast smakat dem. Men nu visste hon, att det var för sent. Mamma tillät henne aldrig att äta emellan målen. Hon fick inte bli tjock.
Men snart glömde hon sin hunger och allt.
Ty det ena förunderliga efter det andra skedde. När hon gick omkring för att kyssa på hand och säga godnatt, lyfte pappa i stället upp henne på armen och bar henne in i salongen.
»Ja, här sen I nu den nya härskarinnan till Adolfsfors», vände han sig, omisskänneligt stolt över sin dotter, till den unge bruksförvaltaren. »Se nu noga till att I skickligt förvalten hennes egendom, ty Susan Mary Ann Carnegie har två stora ögon att se med!»
»Jag skall göra allt vad i min förmåga står», svarade Groth allvarligt, »och jag hoppas också att vinna hennes lilla nåds bevågenhet!»
De två stora ögonen, som Susan Mary Ann hade att se med betraktade klokt och forskande ömsom fadern och ömsom den främmande. Hon kunde ej riktigt förstå, vad de talade om. Men kanske hon skulle få höra flere sagor, om hon snällt väntade.
I soffan sutto redan Fru Anna Christina och Aunty och läppjade på sitt kaffe.
I den stora karmstolen vid spiselden slog sig David Carnegie ned och tog den lilla på knäet.
»Nå darling, har du förstått, vilken stor present du fått av din pappa i kväll?» frågade han och klappade henne på kinden.
Den lilla flickan tog ett skutt ned på golvet:
