»Åh pappa» — de stora ögonen började glänsa och blixtra, och hela det lilla ansiktet blev helt rött av iver — »menar pappa att jag får allt det där, han talade om, skogarna och hamrarna och kvarnarna och det stora huset med draken i — är det mitt, är det mitt?» — frågade hon andlöst.
»Ja Susan Mary Ann, det är ditt, och när du blir stor, får du fara dit och sköta om alltsammans själv, ifall du vill, men till dess ska du fråga den här herrn, om han vill göra det åt dig.»
»Åh pappa, jag vill fara dit med detsamma, säg pappa, snälla pappa få vi fara dit med detsamma.»
»Vi få se, vi få se, barnet mitt, men gå nu och gör, vad jag sa åt dig.»
Fru Anna Christina såg prövande bort mot sin man.
Hon hade förr ej märkt, att de tunga vinerna vid middagarna brukade ha någon inverkan på honom, men hur var det fatt i dag?
Susan Mary Ann gick dröjande fram mot den främmande, som stod lutad mot spiselkransen.
»Du skall hjälpa mig med Adolfsfors», sade hon, »men jag vill själv komma dit och se! Berätta nu något mer därifrån!» Men så kom hon ihåg sig. »Ack berätta något mer, if you please», tillade hon väluppfostrat och neg vackert.
Och så kom det sig, att den främmande blev sittande kvar och berättade sina värmlandshistorier, och långt in på sena kvällen svepte en fläkt av vildmark, skog och sjö in över det väl ombonade luxuösa rikemanshemmet.
Men Susan Mary Ann var outtröttlig.
»Mer — mer», bad hon alltjämt.
»Nej, nu kan verkligen herr Groth vara trött, invände fru Anna Christina. »Vi få då inte alltför mycket plåga vår gäst.»
