272
trollen själva känna till den. Men jag har upptäckt en.
Farväl stop! Med tunga steg går jag nu min väg tillbaka med halmen, såsom jag svurit. Men halmstrå efter halmstrå skall jag låta falla, så att de må finna den rätta vägen upp till trollen — om några ha mod att följa mig efter!
Får jag så aldrig mer smaka din julbrygd, stop, så ångrar jag dock icke denna stunden — den enda då jag verkligen levat —. Tack att du gav mig kraft att bli mig själv», och så drack hon ur det som var kvar i ett enda drag — och försvann med halmkärven.
Så länge den sällsamma flickan stod där och talade, hade ingen kommit sig för att avbryta henne. Fascinerade hade blickarna hängt vid hennes gestalt.
Som en hermelinsmantel hade snön lagt sig över hennes trasiga dräkt, rimfrosten skimrade som diamanter i det lockiga håret och ögonen strålade med en glans, som blott finns hos dem, som helt glömt sig själva.
Men så fort hon gått, blev där mycket mummel. Vem var hon, och kunde det vara sant, allt vad hon sagt om trollen och deras onda avsikter?
»Jag vet vem hon är», sade han, som gått efter halmen. —
»Vem var hon då», frågade de andra.
»För mig var och är hon — den enda», svarade han blott, och gick ut på kyrkbacken och kallade folket till vapen.
Men uppe hos trollen gick flickan och bredde ut julhalmen. Och som alla trollen druckit mycket, voro de ivriga att få lägga sig.
Endast Hugnjätten själv ville icke sova. Han satt och såg på flickan. Fast det var mörkt inne i berget, var det som en strålkrans kring flickans huvud. Den hade han aldrig sett förr. Vad kunde det betyda?
