276
Allt sedan han för flera år sedan for till sjöss, hade hon ingenting hört från honom.
Men nu skulle du vara här, Carl Henrik, och hjälpa mig att strida för Adolfsfors!
Hade icke kusin James sagt, att det skulle säljas?
Kanske skulle hon få veta något därom i dag.
Nu skulle de snart komma allesammans, som hade att bestämma om den saken. Hon, den omyndiga, skulle bara pro forma vara med.
Hennes smala mun kröktes långsamt till ett spotskt leende.
Vem brydde sig om vad hon ville eller icke ville — numera!
Allesammans ville de nog, att det skulle säljas.
»Det vore ju den bästa vinsten för dig, som själv inte kan övervaka din rätt», hade James sagt.
»Nej» — tänkte hon bittert — »det fick hon ju inte ens.»
Hur hade hon inte längtat dit upp till sagolandet, men sitt Adolfsfors hade hon ändå aldrig fått se. Varje gång fadern och hon ämnat resa dit, hade alltid något hinder kommit emellan.
Kanske skulle hon nu aldrig få beträda de gamla minnesrika salarna, aldrig få lyssna till näckens spel i Säterudsforsen, aldrig höra de höga furornas sus i sitt drömda paradis!
Hur var den där spådomen om lyckan och rikedomen, som aldrig skulle följas åt på Adolfsfors?
Ja, hade inte också gamla dadda senast i går kväll suttit och läst i sin bibel: »Det är lättare för en kamel att gå igenom ett nålsöga än för en rik att komma in i himmelriket.»
Hon suckade. Hon var rik, mycket rik — det visste hon.
Men se där kom ju hennes förmyndare, den mäk-
