tige konsul Wilderding sakteliga spatserande i sällskap med hennes kusin, löjtnant James Carnegie.
Konsul Wilderding satte sin guldkryckade käpp bestämt och taktfast i gatan. De tycktes vara i bästa samförstånd. Kanske kusin James gick och spekulerade både på henne och hennes pengar?
Bakom kommo de andra: herr kommerserådet och riddaren James Dickson och friherre Hamilton — alltså hela konseljen, tänkte hon vanvördigt.
Det beramade mötets akt och mening var snart klar.
Man hade blott kommit för att underrätta henne, att
hennes bruksegendomar i Värmland på
fastingsmarknaden i Kristinehamn hade utbjudits till salu. Men som
det hade visat sig, att de till omfånget voro för stora
för inköp på en enda hand, hade man på
bruksförvaltare Groths inrådan uppdelat dem i tre lotter: övre
Adolfsfors eller Adolfsfors, nedre Adolfsfors eller
Noreborg, som det hädanefter skulle kallas, och
Charlottenberg med Skillingsfors.
»Ja, nu lönar det väl ej att orda därom», sade den unga härskarinnan stolt, »men hade jag blivit tillspord, skulle aldrig denna min egendom ha utbjudits till salu.»
»Så—å, och dina skäl, min nådiga», frågade konsuln en smula stucken.
»Mina skäl — jag vill helt enkelt behålla bruken.»
»Vad skulle du med några avlägsna landamären, där du ej ens mig veterligt någonsin satt din fot? För några kvinnonycker äventyrar jag verkligen inte ditt sanna bästa, eller vad tycka herrarna?»
»Är det då säkert, att man alltid vet andras bästa», inföll den unga flickan.
»Men Susan Mary Ann», började kusinen.
»Ja, att du tror dig veta det, förstår jag nog…»
»Någon diskussion kan det väl egentligen inte bli
