278
om den här saken», vidtog kommerserådet Dickson, »då övre Adolfsfors ju redan försålts till Groth.»
»Jaså har han fått det», kom det långsamt dröjande från den unga flickan.
»Ja, du kan verkligen säga fått det, för nog var det ett bra facilt pris — 30,000 riks…»
»Priset frågar jag ej efter», avbröt Susan Mary Ann, »får jag ej själv behålla Adolfsfors, så må han så gärna få det — han som jag vet älskar det. Fast jag var bra liten, då jag såg honom, minns jag honom och allt vad han berättade så väl ännu, och så talar ingen som ej älskar stället.»
»Och det är alltså huvudsaken för dig», hånade kusinen.
»Ja, det är huvudsaken», tog Susan Mary Ann hett till orda, »den som ej älskar jorden, är ej heller värd att bruka den, och gamla gårdar ha också sin själ — de skola icke ockras bort som en annan handelsvara…»
»Vad du blivit filosofisk, kära kusin!»
»Kanske man blir så i ensamheten», svarade hon vemodigt.
»Då nu händelserna gestaltat sig som skett» — vände hon sig till förmyndarna — »och Adolfsfors icke längre är mitt, och jag sålunda ej har något mer som binder mig här, får jag kanske framställa en begäran.»
De sågo avvaktande upp på henne.
»Jag skulle önska att få fara åter till mina fäders land, till Skottland», fortsatte hon, »Aunty skulle nog…»
»Susan Mary Ann…» avbröt kusinen häftigt.
I detsammma slogos dörrarna till matsalen upp.
Aunty seglade in och bjöd kruserligt de närvarande att intaga den serverade supén.
»Gott, kära Susan Mary Ann», återtog konsul Wilder-
