ding fryntligt vid tanken på all den goda maten, som väntade. »vi skola tänka på saken. En liten resa just nu skulle kanske vara särdeles lämplig… åtminstone som försoningsoffer för den här olyckliga försäljningen», tillade han skämtande, i det han reste sig upp.
»Här har du i alla fall kontraktet, ifall det roar dig att taga del av detsamma.
Du brukar ju tycka om sådana för unga damer annars ointressanta ting.»
Susan Mary Ann tog stillatigande emot papperet, varefter konsul Wilderding bjöd Aunty armen, och alla tågade ut i matsalen.
Framför det med många inläggningar rikt utsirade
toalettbordet, som i vaxljusens sken blänkte av silver
och pärlemor, satt dess unga ägarinna.
Kammarjungfrun hade nyss lämnat henne efter att ha borstat det stora kopparfärgade håret, som nu i all sin glänsande prakt hängde utslaget på ömse sidor om det smalhakade ansiktet.
I hennes knä låg kontraktet, varigenom hon frånhänts sin barndoms féslott.
»Allt som jag älskar tas ifrån mig», suckade hon vemodigt…
»…Carl Henrik du — det blev alltså en sommar, som aldrig kom!»
Hon såg upp i spegelglaset mot sin egen bild och skakade plötsligt allt håret tillbaka.
»Tänk, vilken okristlig glädje jag känner över alla mina penningar!» sade hon hånfullt, »det är väl, att James eller Tollen eller herr vem som helst, som sedan får dem, är så mycket tacksammare!»
Men kinden sjönk snart ned mot den lilla smala handen, och drömmande satt hon sedan alldeles stilla.
